Sömn är min drog

(Vinterns första snö föll redan för en månad sedan men smälte bort på några dagar.)

Jag försökte skriva en annan dikt men blev frustrerad över att den kändes alltför tillrättalagd, så i irritationen skrev jag istället dikten nedan på bara några minuter. Frustrationen utbytt mot känslan “var kom det där ifrån?”

Glödbränder

Natten är ett öppet sår
i din kupade hand
du bär den som en slät sten, som ett vatten
eller som din törst
och om din skugga tog gestalt av en fågel
eller en enögd jägare
om det pyrande kolet från lägerelden
som ni lämnat i brådska
för en pilspets funnen under utgrävningen
sedan länge övergiven av de lärda
placerats på lit de parade i det dunkla rummet
under tältdukens viskande svepe

– – –

Lyssnar på just nu: Okkervil River – I Guess We Lost

Du, mitt självvalda ord för skugga
och regnet som skvätter från verandaräcket
vi sade att allt vi gjort
hade vi gjort som barn
oformliga i vår kärlek, imiterande stenar
vid murar av bränd umbra
går jag vilse längs din hud

Ledsyn

“Solljuset droppar genom kejsarträdets krona
bladens former, trögflytande som oljefärg
som om du sade
från vilket löv drack du regnvattnet
jag vill kyssa det som rört vid din mun
och stigarna går långsamt härifrån,
hösten smakar på trollsländans vingar
tills allt som skrivs är sant;
verkligt eller drömt”

De violetta timmarna där skogen börjar
vrider sig i dunklet mellan träden
i vinden mellan gräsens knivbladsskimmer
som vore allting fyllt med mening
på väg bort

dricker vi augustis alla stjärnfall

och redan nästa morgon ska vi vakna
lindade i spår och myter
vid stigen under murgrönstunga grenar
är vi rådjur på galgbergets krön
ännu druckna på löften

Imorgon är det Skrivsöndag på Pilgatan igen, första tillfället för den här terminen. Jag ser fram emot det så mycket.

– – –

Nätternas slut

Vi lyssnar till de döda om morgnarna
när de återvänt hem från staden
och ännu inte slutit sig om sig själva
de viker bårtäcket med ömma händer
och i var och en av dem öppnar sig tiden:
en brunn fylld av skvalpande mörker
och drömmarnas simtag mot ytan

“Tassarna som skälver till i sömnen
visar övergången ner till drömmen
där spången tar slut vid myrens lockande tuvor,
järndoften vid djurets blottade hals

det här är hösten, den sista skörden
en almanacka över passerade gränser
i skogslinjens oändlighet, utsträckt
som ett stycke grovt tyg över huden

ett svart stygn för varje natt som gått
och för att märka ut de oupptäckta platserna
bråddjupet mellan natthimlen och mossan
där stigar vandrar och förlorar sig“

– – –

Det tog flera dagar att hitta slutraden till ovanstående dikt. Jag tror i alla fall att jag lyckades, för en på poeter.se gav kommentaren “Gillar sista raderna extra mycket som ger hela dikten djup“.

De bortsorterade potentiella slutraderna är fler än antalet rader i hela den färdiga dikten. Jag sparar dem till någon annan text. (För övrigt ett användbart skrivråd: att spara allt det bortsorterade. Inte “kill your darlings”, bara spara dem till någon text där de passar bättre.)

Fördelen med en brand i huset bredvid är att jag började fundera på vilka saker jag skulle ta med mig om vårt hus skulle behöva evakueras och jag landade i att de är förtjusande få. Jag skulle kunna fylla min lilla ryggsäck och gå.

Hjärnans outgrundliga vägar. Jag skrev den här dikten på mindre än en minut, som om den redan fanns helt färdig någonstans och bara behövde öppnas som en gåva. Den vecklade ut sig från ordet “ossifierad” som en planta ur ett frö.

Vindspel

Trädkronornas harpor
i den ossifierade natten
äppelträdens ryggkotor utsträckta
längs trädgårdens gräns
mörkret gulnar i kanterna, rullas ihop
som brinnande näver