De violetta timmarna där skogen börjar
vrider sig i dunklet mellan träden
i vinden mellan gräsens knivbladsskimmer
som vore allting fyllt med mening
på väg bort
dricker vi augustis alla stjärnfall
och redan nästa morgon ska vi vakna
lindade i spår och myter
vid stigen under murgrönstunga grenar
är vi rådjur på galgbergets krön
ännu druckna på löften
Imorgon är det Skrivsöndag på Pilgatan igen, första tillfället för den här terminen. Jag ser fram emot det så mycket.
– – –
Nätternas slut
Vi lyssnar till de döda om morgnarna
när de återvänt hem från staden
och ännu inte slutit sig om sig själva
de viker bårtäcket med ömma händer
och i var och en av dem öppnar sig tiden:
en brunn fylld av skvalpande mörker
och drömmarnas simtag mot ytan
“Tassarna som skälver till i sömnen
visar övergången ner till drömmen
där spången tar slut vid myrens lockande tuvor,
järndoften vid djurets blottade hals
det här är hösten, den sista skörden
en almanacka över passerade gränser
i skogslinjens oändlighet, utsträckt
som ett stycke grovt tyg över huden
ett svart stygn för varje natt som gått
och för att märka ut de oupptäckta platserna
bråddjupet mellan natthimlen och mossan
där stigar vandrar och förlorar sig“
– – –
Det tog flera dagar att hitta slutraden till ovanstående dikt. Jag tror i alla fall att jag lyckades, för en på poeter.se gav kommentaren “Gillar sista raderna extra mycket som ger hela dikten djup“.
De bortsorterade potentiella slutraderna är fler än antalet rader i hela den färdiga dikten. Jag sparar dem till någon annan text. (För övrigt ett användbart skrivråd: att spara allt det bortsorterade. Inte “kill your darlings”, bara spara dem till någon text där de passar bättre.)
Fördelen med en brand i huset bredvid är att jag började fundera på vilka saker jag skulle ta med mig om vårt hus skulle behöva evakueras och jag landade i att de är förtjusande få. Jag skulle kunna fylla min lilla ryggsäck och gå.
Hjärnans outgrundliga vägar. Jag skrev den här dikten på mindre än en minut, som om den redan fanns helt färdig någonstans och bara behövde öppnas som en gåva. Den vecklade ut sig från ordet “ossifierad” som en planta ur ett frö.
Vindspel
Trädkronornas harpor
i den ossifierade natten
äppelträdens ryggkotor utsträckta
längs trädgårdens gräns
mörkret gulnar i kanterna, rullas ihop
som brinnande näver
En gammal teckning.
Oftast föredrar jag rådet om att sätta sig ner och skriva oavsett om man känner sig inspirerad eller inte – alltid blir det väl något – men om du vill vänta på inspirationen: Kom ihåg att lyssna på den. Får du en mening i huvudet plötsligt, avbryt vad du håller på med och skriv ner den. Muserna kan inte hjälpa dig om du inte lyssnar.
Det här vill jag tillverka och spela någon dag: Dimitri Reyes: Poetry Board Game You Can Make at Home
Läser just nu: Olga Tokarczuk – Löparna
och
Lars Norén – Fragment
“Hösten är en hinds skugga
en plötslig svärta i de kalla bladen
där skriver vi varandras namn
över varandras kroppar
men aldrig mer än så
och natten är en isblank tjärn, en jaktmark
för vilsna hjortar, törstiga och tunna
åkallar med sina sorger, Artemis
under den vita månen
vars blinda öga du ska ärva
att bära på din panna
och min skugga, ännu mycket ung
bjuds ett askmjukt vin ur månens horn
vi dricker natten, bottenlös
fylld av skuld och skönhet“
Om jag drömmer på natten att jag skriver en dikt som jag sedan minns och skriver ner nästa morgon så känns det som om dikten är min, men om jag drömmer att jag läser en dikt, vems är den då? Det omedvetnas? Drömmens?
Förra natten drömde jag att jag läste en dikt som någon annan i drömmen skrivit. Den var ganska lång men jag minns bara slutraderna:
“vi arbetare måste vara solidariska med varandra
för någonstans finns en kvinna som trampar druvor till vin
och hennes vader skärs upp av sockerkristaller tills hälsenan brister
och vi sitter på vår balkong och dricker rosé med smak av blod“
När jag vaknade skrev jag ner det jag mindes och visade dikten för en vän och han svarade att “man är rätt mycket diktare om man skapar dikter i sömnen”. Det var en bra komplimang. Han påpekade även att dikten var rätt makaber, och jag är väl beredd att hålla med.
Hela hjärnan fylld av ljudet av forsen. Jag behöver det ibland.
