Sömn är min drog

Du kupar dig om gråten
ryggkotornas valv
de dunkla språken
och hästarna i det låga ljuset
rör sig in från sidan
huvudet av brus och manens veke
nu brinner vi – nu dånar nedslagsplatsen
nu tänds vårdkasar längs kusten
bärnstensbandet

och tumlar stenblocken längs stupet
fyller vi ravinerna med detta regn
med vår rök
– med dess blottlagda
grottsystem: vilsegångar
där myggorna vaktar sina barn
larvernas munnar vid ytan
svärmens vaggvisemummel

det här är förmultningens ordning
det mjälla träet
där vem som helst kan ta sig in
att bryta porten som ett spräckligt skal
/ försegla
mot ett annat bortanför
där städerna är stockrosor och kalksten
och damm i handflatornas linjer

flodbankarnas inre, ett virrvarr
av rötter myrgångar sjöfågelben
gravar staplade tätt mot varandra
de säger, en begåvad flicka
de säger, nej gå inte nu
begå inte
flicka

jag tror på dagdrömmarna
i det grönskande mörkret / groparna
i vilka vi lägger oss att sova
nästan omärkliga i regnet

“Fåglarna bär fågelmasker
krossar vakar i englasfönstren
deras kroppar ligger
rhododendronlila
dränkta i vintergrönan

här finns en arm, inte en vinge
ärrens sömmar över bröstet
strömmar
av mjuk mjölk
här finns outsinliga stigar
och källvattnet i munnen, ansiktet
och i ansiktet en gräns
de hala tänderna
klyver det vita som en kelen frukt
ett lager av krispig frost
över det blottlagda köttet

och den svarta fågeln slår upp
luftburen
och höstens alla skuggor
ännu fuktiga efter födseln
skickar ut
sina koppargröna stänglar“

– – –

På grund av rekommendationerna emot resor under rådande pandemi har jag avbokat min planerade resa till skrivarretreaten. Det är förstås det rimliga beslutet under omständigheterna men det känns ändå sorgligt. Men kanske kan någon annan som bor mer i närheten av Göteborg boka den nu lediga platsen och ha en fin skrivhelg vid havet.

Det finns ändå så mycket annat som är värre sorgligt.

… enligt Talk to Transformer.

Things you need to become a real poet:

you need to buy a bag of light brown rice and a small jar of peanut butter, put on a shirt and read as much poetry as you can on your smartphone. you need to translate poetry as if it were a phone text message. you need to grow corn and toil in the dirt until your hands bleed. you need to spend whole days reading poetry because poetry is for stupid people, the rest of us are just supposed to be in a museum. you need to always put more of your heart and soul in your words than you put in your writing. you need to sit in front of a poem for at least a couple hours and develop some small bit of self-esteem.

Jag försöker mig på någon sorts skrivprojekt. Vanligtvis brukar mina diktsamlingar vara bokstavligen samlingar av dikter, som jag ditintills bara skrivit en och en utan tankar på att de skulle hänga ihop. Men nu har jag plötsligt åtta hela sidor av fortsättningen på Det behöver inte vara vackert för att göra ont. Jag försöker skriva utan att göra det så överdrivet poetiskt, för att delar av allt det jag skrivit tidigare känns mer “vackert” än egentligen intressant. Sedan går det väl sådär, vissa på poeter.se kallar det “vackert” ändå. Men jag hoppas att det är en mindre tillrättalagd skönhet.

Mörkertalar

Ur detta, rösterna
där skuggor som jag har varit
oskiljaktiga från andra
nedsänkta i skogsbrynets bråte
i sjok efter sjok av tjärpapp
bland små ringlande ödlor och
sömnen, Sömnen
vinterdvalar vi tätt om varandra
frågar vi
sover du?
Sover du?
bara när du inte svarar kan jag tala
nattfältens oavlåtliga brus
det osynliga regnet
bara när du somnar rör jag vid ditt ansikte
andas som en låga vid din panna
tvättar dina skrämda kinder
och medicinen som verkar i oss
tar oss
till dessa famnars djup
omslingrade
små kopparödlor i gruset

kära
vi behöver

skriv sönder det här bordet
till en bädd av trästickor
räkna dem alla
och barnen i fållan, natten i hägnet
ladans vidöppna port
under höskullens öga
den skarpaste hungern
vi begraver
skugglik i trädgårdslandet
i kirskålens lukter, den söta mållan
medan morgonen idisslar nattens gräs
spottar dagg över ängarna

– – –

Lyssnar på: Okkervil River – So come back, I’m waiting

Enligt Talk to Transformer:

A list of things you need to be a real poet:

a loom or loomboard

a ballpoint pen

a good pile of soil and pebbles

a flower vase

the script

a bowl

have an experience in your imagination

– – –

Things you need to be a real poet:

A writing machine.
A veritable uncountable, yet infinite supply of fresh, sweet, warm, slightly bitter and dry herbs.
An old Italian book that you want to read, in order to get the literary sparkle into your poetry.
A desire to make a mark on the world by being poetic and by talking about love.
A decent pair of ironing clothes.
A knowledge of Italian.
The words by Maccione to learn to become a poet.

– – –

Things you need to be a real poet:

1. Know the anatomy of the body.
2. Learn to speak.
3. Make music.

You can’t learn any of this when you’re your own storyteller. Think of it like this: You’re not writing a poem, you’re telling a story. Make sure that you are writing your story, not yourself. Instead of being a part of your life, let your story be your life. Don’t do it for the story’s sake, but for the experience of telling it.

5. Don’t take shit from nobody.

He knows that if you’ve finished a challenge, you’re good to go.

6. Be ready for anything

– – –

Things you need to be a real poet:

1. a nocturnal existence
2. a penchant for lying
3. a fragile sense of self-worth

I think I have those, with one exception. And it may be the one I’m not supposed to have. Which is the one that comes to mind when I read your poem about knowing the difference between “the dark, sweet silence” and “the light, black of night.”

– – –

Things you need to be a real poet:

1. A lot of use of exclamation points
2. Love for koans
3. A skill for levitating off the ground
4. A power of entry into the past
5. One you can disguise as magic
6. One you can take away

– – –

Things you need to be a real poet:

1. Urn (Find it)
2. Rope (Buy it)
3. Paints (Buy them)
4. Pen (Clean it)
5. Paper (Put it out)
6. Pencil (Make a thing out of it)
7. Paper Ball (Make it)
8. Paper Stick (Put it together)
9. Broom (Put it out)
10. Wig (Nail it to your belly)
11. Fine Muslin (Hang it out)
12. Small Boy (Make him out of cloth)

Lyssna på: Aaron Einar van den Bosch – We Could Hear

“Bli till
i kalligrafi över min rygg
bli viskande grässtrån i sömnen
där drömmen, genomlyst av skallgångslyktor
kurat ihop sig till ett mörkernystan
knyter vi sammet om våra handleder
svart tyll om våra halsar
när vi var barn
var vi nästan verkliga
steg vi ur en teckning
av en svart häst, en frustande storm
med mörkergarn flätat i manen
blev till
ett alfabet längs mina skuldror
där jag kände hennes spår
fingertoppar, mårdhår
och natten ligger blind i famnen
ett darrande föl
bär skuggorna genom oss“

– – –

Igår kväll skickade jag ett nytt diktsamlingsförsök till några förlag. Jag har ännu inte fått något svar från Vendels Förlag om den förra, men det kommer väl, och sedan kan jag skicka den nya till dem också. De andra förlagen som jag skickade det förra manuset till svarade bara med standardrefuseringar, det var lite tråkigt. Det är ju mycket roligare med de mer utförliga svaren, även om de också betyder nej tack.

Läser just nu: Horace Engdahl – Den romantiska texten
Läser även: Litteraturrecensioner hos Bernur
Lyssnar på: Tiamat – A Deeper Kind of Slumber

Övning: Skriv en miljöbeskrivning utan att använda adjektiv.

Ibland lyckas Talk to Transformer riktigt bra med poesin. I försöken nedan är min inledning i fetstil, texten därefter har den hittat på själv. Dess “fakta” om författare är dock aningen tveksam:

“This is the best poem I know:

The End of the World: a Rhapsody” by Arthur Rimbaud (1810)

When a verse begins

It has given to the world

What it could not

Tell us.

The chorus, perfect in its profundity,

Looks down from their lofty skies

The immense universe,

And sings of it,

Still one behind the next,

The Red Sea,

The Indian Ocean,

Aether, the human plane,

The whole of nature,

And offers their offerings

To it

For the splendors

They cannot understand.”

– – –

“This is the best poem I know:

My name is Anaïs;

my soul is an unconscious runner;

begging you give me rest.”

– – –

“This is the best poem I know:

The Hope of Ants.

Come, about me

And let us hear our own song.”

– – –

Ibland blir man för trött på “vackra” texter så jag försökte skriva något mindre tillrättalagt (och kanske mindre otidsenligt). Det gick väl halvbra men jag är i alla fall nöjd med försöket:

Det behöver inte vara vackert för att göra ont

“Skriv sönder de andra dikterna
skriv tills sorgen
kalhyggesvit väller ur snitten
och pappersytan drar ihop sig
som över en tändstickslåga
skriv till hägn
skriv dimman, blind och utan uppsåt
men utan att se / en dimma, det är ändå
det skarpaste, vackraste
det är knivbladet i stubbåkern, det nyss blottade köttet
fotsulornas oskadda hud
skriv om
oss
tills vi inte vet vad vi betyder
vi behöver inte
någonting
ur källans berusande köld
dekonstruera såret
till kanter, öppning, suturer
det finns för många sår i dikten
det här är inte den första
var inte det första ordet
oläsbart
i fuktig kartong och honung
ljust sekret
ett fruktkött som brister i munnen
som brister / i allt
stycken av fermenterade växtdelar
är vi nästan fria nu, är vi språng
barndom / egendom -liga
brygger vi parfymer av hö och nässlor
matar kalven bakom skranket. Hungerropen
ur gropen som vi grävt, utan uppmaningar
om någon skulle behöva
begravas
jag skriver inte det här i onödan
jag är ett djur med ryggrad och behövelse
syrliga bär och kött och flödande blast
gårdens fyrkant täckt av dis
ur rabarberns ångande skuggor
där vi styckar orden som en mask
till fraktaler, spade, utbrott
ur landets robusta lystnad
dess önskan att ta i famn, att trösta otillbörligt
den ovälkomna lyckan / över / att / allt / är”