Det var först tredje gången (ja…) jag läste Kårnulf was here av Josefine Adolfsson som jag insåg att hela boken är skriven i presens, och att det på något vis bidrar till det starka intrycket jag får av den. Vissa delar är närmast prosadikter, och berättelsen de vävs samman till känns som musik. Kårnulf was here är musik, och har man läst boken vet man hur stort det är.

Jag har ett blåmärke i pannan efter att ha slagit huvudet i dörrkarmen när jag skulle hämta en tidning som låg på badrumsgolvet. Jag böjde mig ned för att plocka upp tidningen samtidigt som jag gick in genom dörren… Tur att jag inte rörde mig snabbare; det hade känts lite genant att drabbas av hjärnskakning av en sådan orsak.

Titta, inspiration:
Chocolate Box
Orden runt: Dagliga skrivövningar
Konsthörnan: Länkar till interaktiva konstupplevelser
Creativity Portal (Sidan ser rent förskräcklig ut, men orkar man leta finns där en del intressant.)

Jag har tänkt låna ett foto av en vän och göra en mer personlig rubrikbild, men de där begravningsblommorna får duga ett litet tag till.