Jag dricker kallt te och tänker på mjuka saker. Lyssnar till den sporadiska trafiken utifrån gatan; balkongdörren står öppen. Luften som kryper in mellan gardinerna doftar av kommande sommar. Blå rökelse på skrivbordet, miljöbeskrivningar för att slippa säga något som betyder någonting.

Jag anstränger mig inte för att vara anonym (jag vet ändå att jag inte är det) och jag vill gärna tro att jag kan stå för allt jag skriver här, men man kan inte alltid veta hur andra uppfattar det man säger/skriver. Jag vill inte tro det värsta om människor och oroa mig för något som gör ont så jag försöker tänka att om främlingar känner mitt namn säger det dem ändå ingenting och om de hittar min fysiska adress kan de rent teoretiskt skicka fina saker i ett brev. Men kanske kan man varken tro det värsta eller det bästa om människor.

Jag tror det läskigaste är att inte veta vad nya människor man träffar redan vet om en.