Det känns som om jag skrev längre och bättre inlägg bland de gamla dagboksanteckningarna, men jag uppdaterade dem å andra sidan mer sällan så det här blir nog ändå ganska bra i jämförelse.

“Du sänder tomma brev
från andra sidan jorden
sover i ljummen aska
vandrar vidsträckta strandängar
och ännu i drömmen väger du fjädrar och korn
andas pärlmusslor till sömns
med fiskfjäll på händer och kläder
och sömnlös och med munnen full av sand
väntar jag i tystnad
du släpper gryn från himlen
och Karlavagnen äter ur din hand
och alla du någonsin älskat
som små klor innanför huden
och djupare än Marianergraven
alla du någonsin sträckt dina händer efter
och tappat taget tusenfalt
Det är natt och du viskar i mig
söker nya vägar”

Det finns så många poeter och alla kommer inte att bli ihågkomna. Det är sorgligt om än naturligt. Alla upplevelser människor skulle kunna få av en dikt, ett musikstycke, ett konstverk: förlorade i historien, glömda i dimman.