Sent igår kväll läste jag Allen Ginsbergs Verandaklotter i antologin Beat! som jag köpte på bokrean i våras. ”Verandaklottret” är daterat omkring sommaren 1980. Strax innan jag somnade skrevs nedanstående, oredigerat som det är:

Vilka ord skrevs i det ögonblick jag föddes
vilka poeter sjöng sina sånger på trappan mot vattnet
vädrade regn
vände handflatorna mot himlen
för att ta emot det
vi välkomnar varandra, sitter ned i gräset
målar det sista ordet med fingrarna i sanden
ett streck, ett till, ett
älskade, älskade, hur många älskade i detta ögonblick
hur många bar en skål med vatten genom öknen
hur många grep om ett blad, nöp av det och åt
utsträckta som stjärnor i gräset
bröt ett vassrör, förde det till munnen som ett instrument
och det kom en ton
vilka toner hördes i det ögonblick jag föddes
vilka ljudvågor vävdes in i min hud
blåste liv i nya läppar

(Notera “oredigerat”; klaga inte.)

Jag är för övrigt väldigt förtjust i Ginsbergs Plutonian Ode (finns att läsa bland annat på plagarist.com), speciellt den poetiska beskrivningen av en kärnreaktor. Jag tycker om poetiska beskrivningar av saker som allmänt inte anses vackra. Det är liksom en större bedrift att sjunga vackert om kärnreaktorer än om sköra violer och solnedgångar.