Jag klev en gång på flygbussen från Arlanda till Uppsala via Knivsta. Föraren påpekade att direktbussen till Uppsala skulle anlända några minuter senare och när jag svarade att jag var medveten om detta men hade onödigt gott om tid och ville titta på utsikten såg han glatt förvånad ut. Han höll med om att det fanns en del att se och jag klev på bussen med känslan av att jag gjorde något ovanligt, kanske till och med något viktigt, om än bara för mig själv. Jag hade gott om tid, jag hade mer tid än jag behövde, och det var vår och det fanns nyss lövklädda träd att se. Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med detta, men kanske ungefär: Ta en omväg. Ta dig tid.
(Texten jag associerade detta minne från: “Långsamhet smittar – och provocerar“)

Länge hade jag uppfattningen att jag har hemskt dåligt minne. Detta baserade jag till stor del på svårigheten att svara på frågor som “vad gjorde du igår?” men på senare tid har jag insett att det snarare är tidsuppfattningen än minnet som är problemet: Jag vet oftast vad jag har gjort, men inte när “igår” var.

Jag vill göra något. Jag vill måla med röd färg, skriva en bok, åka på festival, betyda något för världen.

Lev som om varje dag vore den sista, älska som om varje kärlek den första, bär ditt liv som det enda liv du har.