Jag minns hur jag sprang på en ännu inte färdigbyggd bro, barfota genom hällregn och gråblå sensommarnatt, på väg hem från en fest, ensam och väldigt levande.

Har du känt hur det blåser inatt
hur trädgrenarna sjunger om flykt
om vägen bort och hur man faller
minns du hur vi lovade varandra
att aldrig stanna
att springa broar i regn
att älska i mellanrummen
i stroboskopskenet, i nattågskupéerna
minns du orden, minns du
vildsystrar och storstadsänglar
kajalränder, spåren av tårar på kinderna
saltsmaken mot mjuka tungor
Jag lägger handen på baslådan
läpparna mot motorvägen
båda fötterna på jorden
sjunger om mig själv i tredje person
och alla de som tror att de kan flyga
de som måste andas under vatten
eller drunkna
vi lovade varandra
någonting

Många år har gått.

Det handlar så mycket om att samla på minnen för att veta att man levt. För att jag har funnits innefattar att jag finns och allting där emellan. Kanske är det därför jag skriver, åtminstone ibland. För att bevisa att jag har funnits. För den saltfina skillnaden mellan att beskriva och att uppfinna ett förflutet.

Jag vill bekräftelse. Jag vill hitta en länk mellan någon annan och mig. Någon viktig, någon underbar och mig.

Lyssnar på just nu: Cursive – Art is hard