Jag har just varit och lyssnat på några kortföreläsningar om humaniora och IT på Stadsbiblioteket, och även belyssnat en liten del av en elektroakustisk minifestival i en park. Det var en bra kväll men tyvärr för kallt ute för att stanna längre. Endless Forest och Moonshake skall utforskas närmare.

Förra natten drömde jag om några barn som hette Galona, Journal och Emma (och ett barn till vars namn jag glömt, vilket är synd eftersom jag tror att det var roligt). Emma ville byta namn eftersom hon blev retad av de andra barnen; de kallade henne Oscar efter Oscarsstatyetten som var hennes favoritpris(?). Konstigt nog ville hon byta namn till just Oscar. Jag förstår inte riktigt hur det skulle få de andra att sluta retas, men kanske handlade det något om att det inte blir särskilt retsamt att kalla någon som faktiskt heter Oscar för Oscar.

Jag finner det väldigt avslappnande att färdas. Jag är på väg och kan nå resans mål oavsett vad jag själv gör under tiden. Tåget rör sig åt mig och jag kan slappna av och till och med ha tråkigt utan att bli rastlös. Jag tror att jag vill åka tåg eller buss till andra städer, sitta och skriva, lyssna på musik och titta på världen som passerar utanför fönstret. Men när jag faktiskt färdas skriver jag ändå aldrig så mycket som jag tänkt mig. Jag har något slags idealbild av de där resorna som sällan riktigt uppfylls. Det blir lite “gräset är grönare” över det hela. Men fortfarande tycker jag om att färdas.