De som inte vet något om vad andra redan uppnått tror sig alltid ha funnit något nytt.
Det är klart att jag hade lättare att skriva poesi när jag var yngre, med så bristande självkritik. Underbara tider för den kreativa produktiviteten, om än ej så underbara resultat. Nu känns det bra att jag inte fick någon diktsamling publicerad för så många år sedan, men samtidigt också bra att jag faktiskt skrev allt jag skrev då. Och att jag har allt kvar, för om jag skulle vilja utöva något slags självantropologi.

Jag vill beskriva eftermiddagssolen genom smutsiga fönsterglas, tallgrenars rörelser, vitmålade metallräcken, hur solvarmt tegel känns mot hud. Man skulle kanske kunna kalla det balkongpoesi. Lägenhetsmänniskors naturromantik.

Jag lever. Imorgon åker jag till Stockholm.

Hur många timmar går det på en dag, hur många ord?

Ett sannerligen förpliktande bloggämne: Allt om döden