Jag tittar på några av mina gamla dikter och undrar varför jag skrev dem. Jag tror att det någonstans omedvetet handlade om att försöka formulera allt jag var mest rädd för, att visa upp det för världen i hopp om att göra det mindre skrämmande. Periodvis var mitt huvudsakliga samtalsämne döden och olika aspekter därav: Vad exakt händer med kroppen när man begravts? Vilka insekters larver är egentligen likmaskarna? Man kan inte vara hundraprocentigt säker på att ens eget skelett inte är gjort av silver.

Kanske var det i hopp om tröst.

Det finns så mycket skrivet om fallna änglar och blod och rakblad men kanske behöver man passera genom detta för att hitta något annat, något eget. Vad är egentligen eget i det avseendet? Finns det alls något skrivet alldeles nytt? Orden sätts i nya ordningar, men hur många teman kan det egentligen finnas? Att skriva blir att uppfinna hjulet om och om igen, och det är bra så.

En bra formulering i en artikel i DN:
… så fort man är personlig är man lättåtkomlig för kritik för att vara ‘pretentiös’ – men gränsdragningen mellan pretto och personlig är inte alltid helt given.

Läs A Softer World (ja, jag har nämnt det tidigare.)

Någon skulle kunna tro att vissa av mina dikter handlar om något religiöst, riktar sig till någon högre makt, men de handlar alla om människor och det är inte “bara”.

Arvikafestivalen om en vecka.