En dag tänkte jag på att skriva någon sorts text om de drömmar som inte är klardrömmar. Jag tänkte något om “drömsömnens funktion” och mindes novellen med detta namn av Harlan Ellison och att det var ovanligt länge sedan jag läste något han skrivit. Det är lite synd att, såvitt jag vet, endast tre av hans novellsamlingar finns i svensk översättning. Jag hyser en svårförklaring aversion mot att läsa längre böcker på engelska, trots att jag förstår språket relativt väl. Antagligen är det en känslomässig kvarleva från en tid då jag läste både sämre och saktare på engelska, men det var egentligen så väldigt många år sedan att jag verkligen borde revidera denna uppfattning.
Ellisons böcker Ensamvärk och Vredens konfekt rekommenderas verkligen, fast kanske förutsatt att läsaren uppskattar lite märkliga noveller med inslag av inte särskilt traditionell övernaturlighet och en del våld och död. Inspirerad av marginalanteckningarna i förordet till Vredens konfekt försökte jag någon gång räkna det sammanlagda antalet dödsfall i novellerna i Ensamvärk men jag tappade bort mig någonstans, kanske efter hela jordens undergång. Men låt inte det avskräcka er. Och glöm inte att läsa böckernas förord.

Jag försökte hitta ett citat jag halvt glömt och sökte på “är konstens död” på Google. Jag fann sökresultatet lite svårförklarligt roligt.

Det var en gång någon som klagade över att jag inte passade in i mallarna, att jag inte var “normal” och inte betedde mig som man “borde”. Jag kunde svara “jag är lycklig; vad är du?”. Jag minns inte vad han sade.

Fint datum idag.