Återvänd från Arvikafestivalen är jag trött men lycklig. Bäst var Zeigeist, Wendy McNeill och Within Temptation samt en hög lugna, gosiga människor som bodde i ett varmt tält och inte tittade konstigt på mig när jag frågade om jag fick klappa dem.

En människa sade att jag är som om jag vore konstant trippad, fastän te oftast är det starkaste jag förtärt; hans vänner höll tydligen med. Jag tar det som en sorts komplimang.

Den bästa insikten var att det jag tycker mest om med festivaler är gemenskapen. Jag insåg att jag har vänligt sällskap även här hemma och inte behöver längta bort just nu. (Eller jo, till Vallentuna, men det går över om en månad.)

Blog Image