Det känns som höst. Jag somnar till Songs: Ohia och regn mot fönstret och vaknar till morgonsol och tystnad, drömmer om nyplockade, höstkalla äpplen i fickorna, hörlurarna nära mot öronen och vägen slirig av regnvåta löv. Fick man välja sin tid att dö skulle jag välja senhösten, för att känna mig synkroniserad med världen och för att hösten är vacker och “den sista årstid jag vill missa”. Och sedan skulle vintern bli den första jag missade i en lång rad årstider.
Nej, jag är inte mer döende än du.

För övrigt skrev jag en sällsynt överromantisk dikt då jag satt en stund och kände mig lagom miserabel i mitt genomblöta tält i Arvika:

Och jag skall bygga slott av ditt leende
magnifika katedraler
torn av färgat glas
med detaljer av is och vävda solstrålar
den perfekta snöflingan infattad i glödande järn
och ett handavtryck i urberget
skall hålla din bägare om kvällen
och smeka dig till sömns under den vackraste stjärnan,
fastbränd i kupoltaket
som ditt leende i mig

Så går det när man längtar. Vi kan skylla på att jag hade hög feber och verkligen, verkligen saknade någon att värma mig. Den liknar lite saker jag skrev för så många år sedan. Alldeles för mycket ord.

Tack.