Diverse tankar efter att jag läst en debattartikel i Aftonbladet:
Kanske finns inte den absoluta definition av ordet författare som vissa verkar söka efter. Jag kallar mig inte författare, men väl poet ibland; är det mer eller mindre pretentiöst? Som jag ser det är det mindre; jag tänker mig att en poet är någon som skriver dikter, oavsett om den sedan ger ut dem eller inte, medan författare snarare är ett yrke, eller åtminstone en mer huvudsaklig sysselsättning. När jag var yngre tänkte jag tvärtom: jag sade att jag ville bli författare när jag blev stor eftersom jag såg poet som något förknippat med ett större krav på kvalitet, och därmed mer pretentiöst* att sträva efter. Men dessa är bara mina spontana definitioner, mest för att visa på att svaret på frågan om vem som “får” kalla sig författare varierar en hel del beroende på vad man lägger i begreppet. Vilket givetvis är självklart… nåja, att tänka högt behöver inte vara något dåligt.

Synd att ordet skrivare är så upptaget, annars skulle det kanske hjälpa en del av debatten.

Så sällskapligt det känns att lyssna på radio. Kvällens umgänge: Writers FM

* Då såg jag pretto som en förolämpning, men låt oss slå ett slag för pretentionerna: Vi är anspråksfulla här; vi skriver kanske inte på liv och död, men på allvar. Kanske tror vi att vi har något att säga eller kanske söker vi efter något som behöver sägas. Kanske gör vi det för att vi måste. Låt oss erövra ordet pretentiös; låt oss tro, eller veta, att vi är något, och låt oss sträva efter att bli mer. (Eller: Ett effektivt sätt att eliminera eventuella klagomål är förstås att se tillmälena som något positivt.)