Vad tragisk jag är idag; jag känner mig ensam fastän jag har det så bra. Men det måste få vara så ibland.

Jag hittade en gammal bit text när jag letade minnen:

Vi håller monologer i leksakstelefoner
springer genom grånad snö
ständigt nära att förlora
känslan av att det finns en färg
som kallas livet

Jag hittade även sömntabletter som jag fått men inte förbrukat eftersom jag sov alldeles för länge av dem. Glömsk som jag är tänkte jag något om “det kan inte vara så farligt om jag tar en halv istället för en hel tablett, de är ju pyttesmå och rosa och dessutom är de av utgånget datum numera så de har säkert blivit svagare“. Javisst. Jag sov i drygt femton timmar och större delen av dagen idag har jag lidit av biverkningen “dåsighet” som är värre än den låter. Det är märkligt det där; vissa sömnmediciner verkar inte på mig överhuvudtaget och av andra sover jag i dygn, och ingen hittills verkar som den borde. Det måste vara något fel på min hjärna, tänker jag ibland; mer fel än vi vet om, liksom.
Fast fel är ett ganska fint ord.

Lyssnar på just nu: Poets of the Fall – Sleep