Hur jag lever av väntan, hur transportsträckorna blir så vackra när jag vet att jag är på väg. Hur ensamheten blir så sällsamt dyrbar när jag vet att den skall ta slut.

Och vi behöver transportsträckor även i dikter ibland, för att orden annars blir för många, för täta och tunga. Jag är lite dålig på det där, balansen mellan för tätt med stora ord och för banalt.

Ibland när jag är ledsen låtsas jag att jag skall rymma härifrån, packar och planerar. Sedan när jag vet att jag har plats att fly stannar jag gärna.

Jag har johannesörtte och jag tror att det lite hjälper mot den omotiverade oron.

Mina drömmar väcker dig om nätterna när de kryper intill som vänliga hundar; en blöt nos i örat, en tass mot höften, trampdynorna lätt fuktiga av dagg.”

Lyssnar på just nu: Anthony and the Johnsons – Cripple and the Starfish

Kanske är jag lite mer osammanhängande än vanligt idag.