Det sägs ibland att man skall lämna sina texter ett tag, låta dem mogna, för att sedan återvända till dem och klarare se vad, om något, som behöver ändras. För mig brukar resultatet av detta oftast bli att jag ser den tidigare ganska uppenbart halvfärdiga dikten som ganska bra trots allt, och inte hittar något att ändra, medan jag om jag utan större uppehåll fortsätter skriva på ett utkast kan ändra hur mycket som helst och aldrig riktigt känna mig nöjd. Antingen borde jag alltså gömma undan alla poesifragment i några veckor för att på något sätt frammana “färdiga” dikter ur dem, eller också borde jag skriva mest hela tiden för att inte råka nöja mig med ofullkomligheten. Å andra sidan älskar jag ofullkomlighet. Å tredje sidan finns det grader i ofullkomligheten och man vet aldrig var på skalan de där texterna hamnar.

Ett tips gällande personbeskrivningar: Vad som helst (eller inget alls), men tillräckligt tidigt i texten för att inte läsaren skall hinna göra sig en egen bild som författaren sedan fördärvar.

En tidigare notering: Jag visste inte att det skulle vara så svårt att få tag på en gravkrans som ser bättre än inte riktigt klok ut. En butik sålde kransar dekorerade med diverse föremål som jag uppfattade som sjögurkor, ovanligt stora hyvelspån samt uppochnedvända svampar gjorda av kottar. Det finns lämpligare ting att utöva nyskapande design på.

Jag vet att det finns en människa som hjälper mig att slappna av när jag inte kan sova, som ibland väcker mig med smekningar och en kopp te. En människa jag skulle våga titta på skräckfilmer tillsammans med. Och han kommer att komma hem nästan snart och det är i alla fall vackert att ha någon att sakna. Att älska så mycket att man längtar så här.

“När något blir så värdefullt av att vara ditt.”