En annan natt: När alla affärer har stängt, när alla kanske sover, då känner jag mig lugnare. Ingen kommer att ringa till mig nu, ingen kommer att knacka på dörren, ingen kommer att vilja mig något. Tallarna knittrar och knäpper av snön som smälter och rasar av dem.

Början av året känns alltid så ivrig och bråttom. Jag ger inte några nyårslöften eller andra löften men har ändå en känsla av att nu börjar det: nu skall jag bli mer kreativ och nu skall jag springa ut och våga mer och älska mer och leva mer och… Även om entusiasmen inte håller i sig ett helt år är det ändå något värt att få en del gjort där i början.

Nedanstående dikt är inspirerad av en annan, skriven av av Paul Celan; tyvärr hittar jag den inte att länka till och jag vet inte vad den heter.

Gradvis förskjuts ljuset
skuggorna får andra vinklar
böjs som visarna på en främmande urtavla
ler mot dig och viker undan
och ditt språk är ett enda kristalliserat ord
det sista talet innan oändligheten
visarna knutna kring sin egen axel
en tunn stråle virad kring urtavlan
du vidrör urverket, stilla
kugghjulens snöflingeperfektion
smälter till ljus
under dina händer

Vi är berättare. Allt vi gör är för att ha något att säga eller för att någon skall lyssna. Vi kallar det att leva och att ha levat. Våra minnen är sagor och vi ägnar år åt att finna skillnaden mellan att återberätta det förflutna och att skapa det ur tomrum.