I kursen kallad Litterär gestaltning börjar läsanvisning 1.1 med “Tänk dig att du stiger in i ett rum, och möter en person som sitter vid ett skrivbord. Du känner vare sig han eller henne.” Jag ryser av den där andra meningen. Det låter som att det är två personer, en av vardera kön, och dessutom saknas ordet “inte” eller motsvarande negation. Det dialektala “han” hade jag kanske kunnat acceptera om det bara fortsatt konsekvent med “… eller hon”. Hade ämnet varit ett annat hade jag antagligen inte brytt mig nämnvärt, men en lärare i svenska och litterär gestaltning borde skriva bättre än så. (Till hennes försvar kan dock påpekas att resten av texten faktiskt inte innehöll några liknande underligheter.)
Ibland är det roligt att klaga; se även föregående inlägg.

Jag fick för mig att googla efter min gamla dikt Ingen älskar de galna för att se om någon ny lånat den, och fann den som en kommentar till en artikel i SvD. Jag hade inte tänkt på att den kan användas på det viset; jag gissar att den som skrev dit den helt enkelt menar första raden bokstavligt: Ingen älskar de galna, och underförstått att mannen artikeln handlar om skulle vara just galen. Jaja, allt kan tolkas olika, både galenskap och poesi. Min egen tolkning av dikten handlar mer om frågan eller uppmaningen: Vem vågar älska de galna respektive Älska även de galna. (Den dikten är för övrigt antagligen cirka elva år gammal nu. Det är lite fint, att jag fanns då också.)

Jag tänker att det enda sättet att vara säker på att någon kommer att uppskatta något man skriver är att skriva det så att man uppskattar det själv. Det fungerar ganska bra.

Det borde finnas någon sorts kloster för folk som inte är religiösa. Tystnad, lugn, långsamt trädgårdsarbete. Hur är det med det där som kallas retreat? Har alla sådana någon specifik livsåskådning som grund? Jag vill klappa blommor och känna på tiden.