Som vanligt längtar jag omedelbart tillbaka till Visby och medeltidsveckan. Där är flykt och frihet och hav. Jag högaktar vardagar men den vanliga världen med dess människor skrämmer mig ibland.
Till dem jag delade kvällar med: Tack för vackra minnen. Jag hoppas att vardagen inte gör alltför ont, och önskar att vi ses om ett år igen.
En halv dikt:
“Dina fågelgudar med de smala näbbarna
fjädrarna täckta i olja
spridda över stenstränderna
du böjer dig, håller dem intill dig
så stilla som myggor i bärnsten
så lätt som avtagande regn“
…
…
Jag tror att rädslan har att göra med att jag inte förstår dessa människor, “svenssons” om man vill kalla dem så, och att de därför blir för mig oberäkneliga; jag vet inte hur de tänker och kan därför inte förutse deras beteende eller reaktioner. Samma främlingsrädsla som så många andra, kanske bara riktad åt ett annat håll än majoritetens.
“…dess människor skrämmer mig ibland.”
På vilket sätt? Vad anser du om (inatt är jag elak och kategoriserar människor) ‘Svenssons’?
P.s Detta är en seriös kommentar med seriösa frågor. Blir glad om du besvarar dem!
/ Johan, http://www.minresa.webb.se
Sömn är en bra dåg…