Jag gick på en grusväg, gråtande, bredvid en man som kanske var min pappa. Jag såg honom aldrig eftersom han hela tiden var ett steg bakom mig. Han sjöng visor som han påstod var skrivna av Strindberg; egentligen var det nog Dan Anderssons tonsatta dikter. Jag berättade för mannen bakom mig att jag också kunnat en av dessa visor men i drömmen mindes jag inte ens vad den hette (En spelmans jordafärd). Jag sade att det kanske var Omkring tiggarn från Luossa bara för att det var den enda av Dan Anderssons dikter jag alls kom ihåg titeln på just då.

Människor satt längs vägkanterna och jag ville inte att de skulle se att jag grät.

Till slut kom vi fram till ett litet mörkrött bord på vilket det låg några böcker och intill bordet stod författaren Doris Lessing. Jag räckte henne en barnbok på svenska antagande att hon inte skulle förstå språket men hon vände den upp och ned och började sedan obehindrat läsa. Plötsligt kom jag på en dikt om leukemi (av alla ämnen…) så jag väckte mig för att skriva ned den. När jag vaknade kändes ögonen rena och mjuka av tårar. Tyvärr mindes jag bara de första raderna av dikten:

“Dina ben bär en kärna av död
det är redan förlorat”

Inte väldigt bra men ändå acceptabelt för att komma ur en dröm. (Se tidigare inlägg för värre.)