Ögonblicket innan jag somnade fick jag en bild i huvudet av att jag sakta kröp allt längre in i en svart ros, förde undan bladen så som man rör sig i vatten. En sådan fantastiskt pretentiös bild av sömnen, men ändå mycket behaglig att somna in i.

Det finns ännu ingen fortsättning på julsagan i föregående inlägg. Jag skrev den under begränsad tid och har sedan inte kommit mig för att ta upp den igen.

Den här skall egentligen vara till musik:

Flyktballad
Sparvarna och plåten
dina klättringar på taken
över husen som en fågel, som en flykt
där du springer dig förlåten
kastar av dig sorgen, naken
står du ensam som en fågel, som förryckt
och fjädrarna och dunen
du springer som ett barn
mellan husen som en fågel, som en flykt
men vingar under huden
är allting som finns kvar
över huset flyger fågeln som du ryckt
ur omloppsbana, loss ur sömnen
och hon flyr nu som en hind,
som en fågel över muren som du byggt
och duvorna och drömmen
hennes skratt i mojnad vind
glider undan som en fågel, som en flykt

Fruktlöst tröstar vi de döda, som vore det de som sörjde oss.

Begrunda skillnaden mellan “du är anledningen till att jag vaknar om morgonen” och “du är anledningen till att jag vaknar om natten”.