Inatt drömde jag om Borttappad igen. Tröstdrömmar. Jag höll hans hand en stund och den var så slät och mjuk. Jag kommenterade det i drömmen men redan medan jag uttalade orden slog mig tanken att man nog inte har eksem i himlen.
(‘Himlen’ här använt som ett allmänt begrepp för “någon bra plats där de döda bor”, ungefär.)

Genom hela drömmar nynnar jag på Famous Blue Raincoat. Jag vaknar med sången i huvudet. “thanks, for the trouble you took from her eyes / I thought it was there for good, so I never tried“. Det är en bra drömsång. Dessa dagar blir bra dagar.

Någon annan har dött. Jag kände honom aldrig, har aldrig hört hans röst annat än i skrift, men inte heller de levandes röster känner jag då de sjunger om nätterna och berättar liv för sina fotografier.
Hela vintern är livsfarlig, men särskilt januari.

När jag lyssnar och läser berättelser och musik mår jag bättre av sorgen än av lyckan. Inte som någon form av skadeglädje, utan som det sköna i att för en stund tappa bort sig i gråten för någon annan än sig själv. Meat Loafs Objects in the rear view mirror may appear closer than they are. Gråt med mig en stund så känns det bättre sedan.