Förresten, apropå det där med att betrakta utan att agera: Läs Harlan Ellisons novell The whimper of whipped dogs. Liksom många andra av Ellisons alster kan den beskrivas som “obehaglig men bra”. Ett slags fantasyskräckförklaring till hur människor kan bevittna ett mord utan att lyfta ett finger, eller ens telefonluren, till räddning. De mer realistiska delarna av novellen är dessutom baserade på en verklig händelse.

– – –

21 september 2008, på tåg på väg från Stockholm till Uppsala:
“Vad skulle jag göra nu om jag visste att jag skulle dö om en månad? En vecka, en dag, nästa timme? Jag skulle röra vid hud, jag skulle förälska mig och förlåta mig. Jag skulle sörja; sorg är en av de renaste känslorna. Utan dolda viljor. Vi sörjer alltid för vår egen skull de döda. De har ju inte längre ont som vi. Jag är rädd att jag dör snart. Att en dödlig sjukdom redan läppjar på mitt blod. Det känns rent att nedteckna detta.

Det var så länge sedan vi sågs. Jag minns inte om jag brukar hälsa dig med armarna utsträckta som en fågel.”

Ändå är jag inte mer döende än ni.

– – –

Jag fann en ofrivilligt poetisk direktöversättning på en förpackning te: “Upplev den frestande smaken av en koffeinfri dryck med jordgubbars och hallons toner.