Ett citatcollage, ungefär.

Ur en artikel i SvD:
Den som tänker på Marcus Birro bör veta att han är pretentiös. Inte Ranelidpretentiös, som han själv säger – mer att han tar sitt arbete på allvar.
– Fast det gör många yrkesgrupper. Ändå hör man aldrig talas om pretentiösa busschaufförer eller sjuksystrar. Det är bara seriösa författare som stämplas som pretentiösa, när det egentligen handlar om att vara stolt över det man gör.

Ur en artikel i DN (den här har jag nämnt tidigare):
… så fort man är personlig är man lättåtkomlig för kritik för att vara ‘pretentiös’ – men gränsdragningen mellan pretto och personlig är inte alltid helt given.

Ur en intervju med ett par av medlemmarna i Kent i Zero #1 2005 (jag tror inte att den finns på nätet):
För mig betyder pretentiös att man är seriös. Jag ser det inte som ett skällsord, utan snarare som en komplimang. Oavsett om jag gör musik eller något annat så vill jag göra det ordentligt.” (Markus Mustonen)
Folk får gärna kalla oss pretto. Om motsatsen är att trycka semlor i huvudet på varandra är jag gärna pretto.” (Harri Mänty)

Per Bjurman i en gammal krönika i Aftonbladet ser inte lika positivt på ordet:
Att vara pretentiös är att försöka omfamna ett allvar man inte har intellektuell täckning för. Att sikta för högt. Att sakna insikter om sina egna konstnärliga begränsningar.

Här är en bloggare med en något annorlunda infallsvinkel: “Jag vill använda pretentiös som ett skällsord, kan jag det?

Och den här bloggaren har fått veta att “det är pretentiöst att säga pretentiös“: Beatlespojkar och Edelweiss (se längst ned i inlägget)

(Jag har också ett tidigare inlägg i ämnet.)