Jag tycker om böcker med litteraturförteckningar i fotnoterna; jag blir uppmuntrad att läsa andra böcker som jag annars aldrig skulle ha hittat. Just nu är det Maurice Blanchots Essäer, fotnoterad i Sår i myt, kult, bild och dikt av Carl-Johan Malmberg.

Det fanns en tid då jag inte kunde sova mer än några minuter innan jag vaknade skrikande ur mardrömmar. Om man sover tillräckligt lite börjar man till slut drömma i vaket tillstånd. Det har gått flera år sedan dess men jag tror att det är därför jag sover så länge nu. För att jag kan. Det tar ändå timmar att somna, så lite därför också: För att jag när jag väl somnat måste stanna i sömnen så länge jag kan för att det kan dröja tills jag når den igen.

Jag lyssnar på Lars Winnerbäcks Timglas och tänker på min Borttappade vän och hur han tittade på spårvagnarna från sitt fönster och funderade över vart de går för att sova. Man kan tala till de döda för att få säga sådant som de levande inte orkar lyssna på. Det hjälper att prata med någon. Vem vill lyssna på minnen som är betydelsefulla endast i sin kraft av aldrig mer återkommande.

Håll min tystnad
som en pärla i din mun
berätta om havet
på ett främmande språk
kom
de närmar oss sakta

Jag är inte ledsen. Det finns nätter som är mer vemodiga än andra, bara. Jag är:

Jag talade alltid om för dem att jag var tillfällig, att jag var tunn vind och månsken. Jag är inte tillfällig längre. Inte här. Jag är din; jag stannar.” Käraste, jag tycker om att tänka på framtiden nu.

En fördel med att skriva här så väldigt sporadiskt är att ingen kommer att börja förvänta sig ett visst antal inlägg per någon tidsperiod.