(Uppgiften var att skriva en text utan adjektiv.)

Hon blinkade mot solen, den krympte till ett korn i hennes synfält. Över åkrarna dansade fåglarna, deras läten smälte ihop till sånger i hennes huvud. Hon låg på rygg i dikesgräset. Snart skulle det åska. Snart skulle hon resa sig och dansa, snart skulle regnet tynga fågelvingarna och dess brusande döva sången.

Hon lade ena handen över ögonen, kisade mellan fingrarna så som hon gjort som barn då hon väntat på någon i höet; ena handen över ögonen, den andra armen kring kroppen som skydd. Solljuset hade strilat in mellan springorna i ladugårdsväggen och avslöjat dammkornen som dansade som fåglar i luften framför henne. Hon hade suttit där i timmar. Aldrig hade någon kommit för att ta henne med sig.

Nu låg hon i gräset. Hon hade växt, fått former hon inte kände igen, men solen lyste även här, och fåglarna och dammet och allt var som det alltid varit. Hundkäxen och rallarrosen, granen borta vid ladan, kamomilltuvorna som trängde sig upp ur grusvägen, kråkvickerns trådar som kvävde rosenbuskarna. Tistlarnas doft i skymningen. Allt, och hon i det. Hon skulle bo kvar här nu, ingen skulle få hämta henne längre, ingen skulle få ta henne till de platser hon aldrig besökt. Solen steg ännu på himlen men någonstans i väster samlades molnen till dans.“

Det blev som en sorts början. Medan jag skrev tänkte jag mig hemska händelser där i höet, där hon väntade som barn, men jag ville inte skriva det hemska så ingenting hände. I sista meningen funderade jag på att använda väderstrecket som en antydan om fortsättningen på berättelsen, enligt det gamla talesättet om göken (Norregök är sorgegök, Östergök är tröstergök, Södergök är dödergök, Västergök är bästergök) men väster passade på något sätt bäst in i textens rytm, så jag valde den riktningen ändå, även om den inte antyder något särskilt spännande. Eller så gör den det.

Lite märkligt var att alla i skrivarcirkelgruppen skrev texter om väntan den här gången.

– – –

(För övrigt vill jag svara “tack” eller något liknande men det känns lite underligt att se det som en komplimang att få en främmande människa att gråta. Men jag är glad över att du tycker om min blogg. Och tårar kan värma. Tack.)