Jag vaknade så lycklig imorse ur någon dröm som jag inte riktigt kom ihåg. I det sista drömögonblicket fanns pistageglassbåtar och någon som lyssnade så noga att jag började undra över om han alls hörde vad jag sade, men lyckokänslan kom djupare ur sömnen än så.

Det är ganska avkopplande att föreställa sig att man kastar tallrikar mot en vägg. Lite som att räkna får, fast fåren går förstås inte i kras med ett sådant tillfredsställande ljud. (Fåren går förstås inte i kras överhuvudtaget. Vad tror ni om mig egentligen?)