Nu är det tid
nu ror vi ut
klibbalens kvistar som famlar
efter ekan, gnisslandet mot stockarna
och så vattnet
hur svart och halt det känns mot huden
mot en bräcklig farkosts kropp
hur lent och svalt, hur annorlunda
mot kvistarna, mot luften
vi sjunger till varandra
ibland
oftast är vi tysta

Nu ror vi hem
nu är det kväll
näckrosdammens nattflyn
insekterna i ytspänningen
ser oss kravla iland
ta de första upprätta stegen
människor har fortfarande
en antydan till simhud
ett svagt eko av vågor
i vilset nynnande röster“

Jag vet inte riktigt hur jag skall skriva den där tystnaden i mitten; nu är det bara två tomrader men det skall ju symbolisera så mycket mer. Det känns som att alla möjliga skiljetecken skulle bli ännu mindre rätt. Tankstreck och punkter och allt möjligt – alla är de ändå mer något än tomrummet är. Hur skriver man känslan av en dag utan att använda ord? Hur skriver man alls utan att använda ord?

Lyssnar på just nu: The Faint – The Conductor