Åh, jag vet att jag skulle kunna skriva den här dikten bättre; jag vet bara inte hur. Och nu har den funnits i för många dagar så jag vant mig vid att den är precis såhär:

“Bilden av en astronaut som tappar fotfästet
och tumlar bort genom det tomma
en mänsklig kropp mellan främmande
himlakroppar, de sista orden
speglas mot hjälmens glasruta
kan någon höra mig
lätta som fjärilar, som maskrosfjun
som himlens blånad i tidiga juni
som det sista andetaget i den tunna luften
och alla drömmarna, allt du skulle göra
kan någon höra mig
finns någon där

(För övrigt fick jag för mig att göra testet Vilken blogg skriver du som? på blogmap.se. Jag förväntade mig inget särskilt rimligt resultat, men det här var mer komiskt än väntat: “Du kan bara testa med svenska bloggar, och vårt språktest säger att sidan du angav inte är på svenska.” Jag gissar att det beror på något om hur koden ser ut i min blogg, så att testet råkar göras på något som är kod snarare än blogginlägg, men det är förstås ändå roligt att tänka sig att det inte begriper mitt språk.)