Umeå – Uppsala 2009.11.03
i öronen valfria avsnitt av K1,
utanför fönstret senhöst.

(Som om någon orkar läsa.)

“Vi strövar omkring nedlagda fabriker
längs övervuxna industrispår
vattnet ser nästan verkligt ut här
vi rör oss närmare, förändras
betong, ett kutigt träd med små sträva äppelkart
i din hand ryms ett för varje finger
brevlådor på linje som flyttfåglar
kurande vråkar i granarnas hukande grenverk
gräset gulnat till lokattspäls
tovigt strävt som ditt hår
där du dricker ur mossan
roströda branter, en doft av sågspån
kalhyggena vandrar: tunna skott gror nya,
kvällsgrå stammar faller på varandra
jag kommer aldrig att se dig mer
jag kommer alltid att se dig
jag minns alla utkylda hus vi besökte
alla golv vi sov
en störtad drake i ett träd
jag vill beskriva
färgskiftningarna längs vägen den 3:e november
här slutar allmän väg
lukten av elektricitet och varmt järn
tåget närmar sig, trådarna sjunger blått
hur vi identifierar oss som barn och fäder
som främlingar och älskande
att älska att färdas
att vara på väg och resa
att inte vara härvarande
stannar till i Hudiksvall, främmande
jag har alltid varit vind
stannar vinden dör den
vitmossa, renlav, skägglav
träden bär lämningar liknande ängsull
jag rör mig så fort att jag inte kan benämna
Skarplycka, Rådsla, 3, 2
Borkbo 8
trädsvamparna som trappsteg, ekorrarna tasslar
asparnas silverstammar gyllne av lavar
de spränger en tunnel genom berget
bokstäverna som kors och stjärnor
någon har flyttat stenar
ömsint vidrört sträva ytor
byggt en mur till skydd
gräsets gula tovor, sträva lokattstofsar
bleka klippor ned mot vattnet
fraktaler: kala grenar mot himlen
en avbildning av lövens nerver
talgoxarna ett moln omkring dig
det varma svirrandet av vingar
träden bär redan knopp, mjuka söta höljen
du längtar efter smulor
efter en hand mot kinden
vintern är knakande kall, fåglarna hukar i träden
solen just i höjd med trädstammarna
tallarnas gyllene barkar
de har lämnat kala stockar åt insekterna, stammar
med barken avskavd
karusellerna för att glömma tiden
när vi glömt allting skall vi måla det
uppleva utan att ordsätta
flimret av ungbjörkar längs vägkanten
ett randigt skuggdjur lösgör sig
berätta för mig vad jag glömt
berätta vad du glömt
måla glömskan som ett tunt vatten
en akvarell hinna över skogen
Narcissus älskar dig så stort han kan
han säger du är hans vatten
han betraktar dig med kärlek
vi är de glömda, de borttappade
jag söker betydelsen av ditt namn
i skuggorna, i bilderna av spåren
jag fotograferade dig då du sov
i drömmen strövar du genom höströdan
åkrarna svartnar, tiden går, marken vitnar
en fjäder, ett fjärilsspröt
gyllene fasadbelysning, antenner mot himlen
skymningshimlen silkesmjuk, en lycklig yrsel
en sorts berusning, fallets ilning i magen
det som är avgrund i dig
reflexstavarna som lokattsögon
trafikens tystnad är ett sällsamt ljud
susandet av blodomlopp, mullrandet av tankar
av färden emot döden, längs med döden
vi vet hur det känns att leva
motorvägens snövita spår, att följa
den brandgula horisonten, kråksvarta träd
djupaste, skvalpande sorgen”


(Jag skall bygga andra dikter av vissa av meningarna sedan, men det känns som att det finns ett värde i den oredigerade resan också.

Där är ordet “akvarell” för övrigt ett adjektiv, så “en akvarell hinna” är inte en särskrivning.)