Nedanstående text skall byggas om helt och kanske till och med bli delar av flera olika dikter, men jag lägger upp den här ändå, lite för att ha det ursprungliga utkastet bevarat någonstans (när man skriver på datorn syns ju inte allt man suddat och strukit över) och lite för det där att öva på att visa upp även det man inte är helt nöjd med, för att se att det inte är så farligt att människor ser det ofärdiga i en.

“Det luktar sågspån
honung, kokkaffe och höstäpplen
alla renätna kärnhus kastar jag nedför slänten
bland taggar och sly skall växa en äppelskog

barnen sparkar ruttnande löv
och fönstren lyser i de främmande husen
vissa sover under marken
inte mycket mer än sju år gamla
hur de älskade henne nu
hur de saknar

de river hus, de bygger nya
och regnet tasslar tyst i buskarna
med armarna famlande sträckta
springer jag älva nedför branten
håret klibbar hårt mot kinderna

en dag lämnar jag parken
stiger ur skuggornas gemenskap
utanför muren är ljuset vassare
sorgerna nyare, ännu fuktiga
det är inte de döda som skrämmer”