Hur stor del är egentligen kvalitet och hur stor del är saker som tur, förmåga att marknadsföra sig själv och kanske “ligga rätt i tiden” när det gäller vad som påverkar om en bok accepteras av något förlag eller ej? (En annan fråga är annars: Hur mäts egentligen poetisk kvalitet? Det var så mycket enklare på den tid då metrik och till viss del tema var vad som räknades. Fast antagligen lite tråkigare också.)

Hade man en status som litteraturkritiker eller annan sorts väljare av vilken kultur som är viktig kunde man till sist ta reda på vad folk skulle säga om något riktigt banalt och uselt bara det var utsett som fantastiskt av någon som anses veta sådant. Och ja, vad som är “uselt” är givetvis tämligen subjektivt vilket skulle försvåra nämnda kritikers val av verk att berömma i detta syfte. “Banalt” kanske är enklare att bedöma. Kanske. Och kanske har detta redan gjorts en massa gånger; sakens natur gör det svårt att veta för utomstående.

(Jag funderade en gång något om att man borde starta en så kallad modeblogg som sedan skulle bli mycket populär så att folk som klär sig efter modebloggars “Dagens outfit” skulle bry sig om den och undan för undan skulle man sedan visa allt underligare “Dagens outfits” för att till slut äntligen få se någon gå omkring på stan med till exempel en papperspåse på huvudet och en skotskrutig kofta på benen bara för att man själv påstått att det var en bra idé.)

Ibland vore det största att skriva en barnramsa: sällsamt banal och vackert meningslös och bra, och lyckas bli omtyckt av dem som ännu inte lärt sig andras preferenser.

Att göra:
6:e december: Bevista Öppen Ordscen på Bokcafé Pilgatan, titta där även på målningar av Stina Lundin, försök reda ut vilken/vilka som föreställer en av mina systrar.