Jag fortsätter lite på temat gamla dikter med en som antagligen är ännu äldre än juldikten. Den här är skriven vid något annat års vintersolstånd och heter bara
Kärleksdikt
:

Genom den mörkaste natten
håller jag katatoniskt din stumma kropp i famnen
min ena hand kring din hals, den andra nedstucken i hjärtat
jag offrar villigt gudar till stjärnorna i dina ögon
och dina läppar som rosor målade stela och kalla
du är så vacker jag vill höra dig skrika
och ta med mig en bit av dig hem
för att inte glömma mer


Och en dröm, huvudsakligen nedtecknad för min egen skull:

Inatt drömde jag om världens undergång och lava överallt. Jag gick omkring med en människa som jag hade hittat någonstans; han hade svart, lite lockigt hår, eventuellt färgat eftersom han i övrigt var ganska blek, och på högerhanden, eller kanske båda, hade han “ärrtatueringar” (scarification eller vad det heter?) föreställande handens skelett. Vi beslöt att gå till biblioteket för att komma undan alla stressade människor som irrade runt lavan. Tyvärr var biblioteket upptaget av några personer som skulle bevisa att en galen vetenskapsmans mördarexperiment inte fungerade, och tyvärr fungerade experimentet och det flög sågblad genom rummen så vi gick tillbaka till huset där lavafloden startat i källaren.

Lavan spred sig mer och mer och jag var glad över att jag kunde gå utan att nudda marken med fötterna. Jag berättade för den svarthåriga som jag gick med att jag brukade kunna det “fast kanske oftast i drömmar, när jag tänker efter”. På parkeringen utanför huset försökte en ninja vrida huvudet av honom och några andra personer eftersom hon tyckte att de stod i vägen då hon försökte sabotera den galne vetenskapsmannens limousine. Några av oss lyckades fly från ninjan och jag oroade mig för att hon dödat den svarthåriga men en kompis till honom sade “Neuro? Äh, han klarar sig alltid.” och det tröstade mig.

Snart var nästan hela marken täckt av lava men havet klarade sig (förutom att vattnet blev väldigt varmt) så vi kvarvarande stal en båt och åkte iväg. När vi senare återvände hade jordens undergång gått över och några överlevande människor höll på att bygga upp världen; de började med huset vars källare lavan kommit ifrån.

Vi lade till med båten vid husets ena raserade vägg men strax efter att vi klivit ur båten försökte någon stjäla den. Jag tog tag i relingen och och hängde med i farten en stund medan jag lyckades få tag i de viktigaste sakerna vi hade i lasten, sedan tappade jag taget och båten slank iväg. Jag var långt från land och insåg att jag nog inte orkade simma tillbaka, särskilt med all packningen jag räddat, men som tur var hittade jag en övergiven båt som flöt omkring i närheten. Jag klättrade upp i den och åkte tillbaks till huset vid vattnet. När jag landade såg jag Neuro sitta där på en nyhopsnickrad träbänk. Jag snubblade över relingen och landade vid honom och sade hur jag hade oroat mig trots att jag inte ens visste hans riktiga namn. Han sade att han hette Irian (med betoning på det första i:et).

Trots lava överallt var känslan i drömmen så trygg; allt var liksom självklart och som det skulle vara. Och jag är så glad att jag träffade Irian igen i slutet, annars brukar jag nästan aldrig återfinna drömmänniskor som jag tappar bort.