I.

Skogsduvorna spinner på fönsterblecket
fjädrar mot den smutsiga rutan
och döden ler liksom rört
då hon räcker dig handen
hennes slitna rock rör sig för en okänd vind
en blåsippa i varje knapphål
och på huvudet en krans av vide
radion har stått på i dagar
och ett fönster öppet för katten
som kanske kommer hem ikväll
fåglarna drar efter andan
och sjunger

II.

Så tar kruståteln sakta över
trevar sig upp genom rosthålen
i gamla navkapslar, cykeldäck, paraplyskelett
och huset andas ut, sänker sig närmare jorden
mossa täcker svartnade tapeter
en kvarglömd katt smyger ibland tillbaka
betraktar, väntar
tills tystnaden krupit in, gjort sig bo
vävt rede av madrassfjädrar och penslar
pannåer, en bit porslin, en skrynklig ritning
över något som aldrig blev byggt