“Ängsfålarna andas ånga
när du sitter upp, låter dem bära
så följsam som säv, som fårsvingelns ax
då kvällsvinden närmar, böjer
kaveldun tätt till tjärnens yta
hur vattnet viker undan
då mulen nuddar, törsten äntligt slocknar
i en knappt skönjbar darrning
och vi är ekot av en tystnad
i en mycket gammal skog
och kanske är allt sagt nu
kanske kan vi släppa orden
lösa, alla dessa minnen
jordade i våra blodomlopp
kanske önskar vi inte mer
att hålla de döda hos oss”