På senaste tiden har jag återigen läst en del om klardrömmar (Lucid Dreaming). Det var ett stort intresse för några år sedan, då jag aktivt ansträngde mig för att klardrömma, men sedan dess har det där aktiva mattats av lite. Det händer ändå då och då, så som det gjort sedan redan långt innan jag började försöka.

Någonstans läste jag att ett alltför envetet experimenterande med drömmar kan leda till derealisation eller depersonalisation, men där framställs det som något obehagligt; jag måste ha missförstått något: Är dessa inte ganska vanliga känslor och närmast något att sträva efter? Att sträcka ut en hand, att se på den och undra vems den egentligen är. Att se världen så ljust och klart att den är som en målning, och inget kan göra mig illa för jag är utanför.

Jag måste ha missförstått något.

Lyssnar på just nu: Emilie Autumn – Opheliac