Det här är inte en dikt; det här är att tänka i skrift, oredigerat.

“Och till ingen kan jag säga:
revor, rännilar, handleder
att riva myggbetten tills blodet
för att oskyldigt, ingen skall förstå
att kalhyggen, att kaninögon
sjoken av hundkäx, tågmötets
stillhet, ett regnmättat ögonblick
dimmorna som driver över fälten
vilsna nattflyn, irrblossdrömmar
hur du vandrar nätterna igenom
klär i lakan och årstungt damm
alla kvarglömda möbler, alla lämnade
drömmar som små nakna djur
sveper in, sveper bort med vinden
kattgula fasader, eternitplattor
tårar innanför pannbenet
och att blunda så hårt, pressa undan
att allt blir blått i solen då du öppnar
ögonen och allt är kvar”