När det enda som känns riktigt och betydelsefullt är att skriva och att plantera växter. Att skapa något, att låta jorden skapa. När balkongen blir helt trång av krukor och orden sitter fast bakom pannbenet och det är något jag måste säga men jag vet inte vad.

När det ändå är lite betydelsefullt att sitta stilla på en stor sten med fötterna i älven och låta småfiskarna nafsa huden; de är så små att det känns som om de bara helt lätt stöter emot med nosen, men jag vet att de biter mig.