Kalla stjärnnätter med lika kalla, upptrampade stigar till och från huset, vedbon, brevlådan, fann han av någon anledning särskilt vackra. Sent om kvällen tog han en onödig sväng förbi brevlådan, bara för att kanske, bara för att kanske just idag, ett brev från henne. Han hämtade reklamen, som vanligt var det bara reklamen. En katalog från Clas Ohlsons, ett tunt häfte från Ica Nära (fem och en halv kilometer nära), en broschyr om solresor – turkosblå, älskvärda och hutlöst dyra.

På vägen tillbaka, med snö i stövlarna och näsan röd, stannade han plötsligt och såg sig omkring. Han drabbades av en oemotståndlig önskan att måla av allt detta: snödynerna kring det förfallna hönshuset, dunkuddarna som tyngde storgranarnas grenar, frostfjädrarna på husets fönster. De dödliga istapparna ovanför trappen, som han inte orkat hugga ner för att man skall ju ändå dö en dag, och kanske var det snart och tänk vad de skulle kunna skriva i tidningen om honom sedan. ”Gammal man dog av istapp, genomborrade hjärnan” Genomborrade hjärnan som en fantastisk idé. Och så smälte den, lämnade bara ett hål. Tänk inte så noga på det.

Han bar in reklamen, staplade den omsorgsfullt i öppna spisen, fyllde på med doftande vedträn som dottern hans hjälpt att hugga den gångna sommaren. Han satte sig bekvämt i länsstolen framför brasan, lade upp fötterna på den nötta blå pinnstolen han brukade använda som avställningsbord för ölen, och somnade.

Hela natten drömde han att han målade. Magnifika tallar, stjärnhimlar med stjärnor i så stora antal att inte ens han som bodde i gatlyktslöst land hade sett så många förut. Fullmånen lyste upp hans värld och gjorde skuggorna långa, och han målade skuggorna, sotgrå, ärggröna, koboltblå, och alla andra fantastiska färger skuggor kan åta sig vid rätt ljus. Han målade av de tunna stråken av snö längs hönshusnätets ståltrådar, han målade ett porträtt av en knotig stubbe som hade sådana drag av älskligt människoansikte att han kände sig tvungen. Särskild detaljvikt lade han vid dess eleganta pälsmössa av finaste snö.

Han målade istapparna som växte som sällsamma stalaktiter från hängrännorna. Hur de skiftade från ljusaste snöblått till skimrande turkost. Extra uppmärksamhet ägnade han åt en spricka som löpte som en stig längs en av de största isformationerna. Ytterst försiktigt avbildade han den mycket svagt violetta övergången mellan isens kallvita ton och sprickans inre, djupt gråblått som havet.

Hans dotter fann honom nästa morgon. Ytterdörren stod på glänt och huset var utkylt som om ingen bott där på mycket länge, men i den öppna spisen fanns ännu ett litet korn glöd och på hennes fars läppar ett förundrat leende.