¤Upprepningen är konstens död” läste jag någonstans. Att upprepa någon annan eller att upprepa sig själv. Upprepningar inom ett verk, inom ett konstnärskap, inom en konstriktning… Ett annat uttalande: “Jag skriver på samma dikt hela livet utan att någonsin bli riktigt färdig“. Jag vet inte var det citatet kommer ifrån heller, eller hur korrekt återgivet det är här, men jag förstår känslan, och jag håller helt klart med om det mer än om det föregående. Alla författare stjäl stoff till sina texter; det handlar bara om att läsa och uppleva tillräckligt mycket för att ha så mycket att ta av att de enskilda stölderna inte märks.

¤ Om det är så att kända poeter och andra skapande människor (åtminstone i praktiken?) har större konstnärlig frihet än de okända, borde då en person som strävar efter att bli känd sikta på att skapa utanför ramarna i förebyggande syfte?

¤
Hur vi romantiserar hungern, hur “han som sitter där mätt och nöjd” närmast är en förolämpning, som visste de mätta inte hur hunger känns. “En njutning, o vänner, är trånadens glöd, men njutningens fullhet är njutningens dödskrev Stagnelius, och vi är fortfarande sökare. På väg. Hur ensamhet och vakna nätter föder dikt, för att man där inte har annat att göra. “Den mätta dagen, den är aldrig störst / den bästa dagen är en dag av törst” skrev Karin Boye (Dikten I rörelse).

¤ “SVD har ett reportage om refusering: “Tack för ert manus, men…”
Arriba förlag har även de en hel del nyttig information till aspirerande författare. Jag vet att jag tipsat om denna sida någon gång tidigare, men det tipset tål att upprepas.
För en hel uppsjö av tips till författaraspiranter rekommenderas även boken Att skriva börjar här: version 2.0 av Maria Küchen.