Författarkurs.se tipsar stressade skrivmänniskor om att ta sig tid i fem minuter även om man tror sig inte ha någon tid, och under dessa minuter skriva oavbrutet. Bloggen ger även en liten lista med förslag på inledningar till dessa femminuterstexter. Det blir lite som Författarkortleken. Ett av inledningsförslagen är “Jag öppnade dörren och där stod…” och min fortsättning på denna början kan läsas nedan; dock skrev jag nog i några fler än fem minuter för jag hade så roligt:

“Jag öppnade dörren och där stod Sören med en yxa. Han såg som vanligt förvirrad ut. Klockan var inte mer än elva på förmiddagen och medan jag stod där och kisade mot trapphusets lysrörssken hörde jag hur brevbäraren började slamra med brevinkasten på våningen ovanför. Ljudet fick Sören att rycka till. Jag funderade lite över vad som fått honom att komma såhär långt bara för att skälla ut mig, men här var han i alla fall, med yxan lutad över axeln som ett metspö.

Man kunde känna hur han tog sats för att få ur sig den där utskällningen. Kanske borde det där med yxan ha oroat mig, men jag kände ju Sören, jag visste hur han var. Nu drog han efter andan. En lukt av svett blandade sig med matoset från köket då han höjde armen. Jag hann precis inse att lunchen höll på att brännas vid på spisen då Sören drämde yxan i bröstet på mig. Det gjorde ungefär så ont som jag skulle ha föreställt mig om jag någonsin hade föreställt mig hur det känns att få en yxa genom revbenen. Jag föll ihop ganska omgående.

Sören lämnade lägenhetsdörren öppen och yxan kvar. Han hade väl bråttom. Just som ytterporten slog igen bakom honom kom brevbäraren ner för trappan och blev plötsligt mycket blek. Jag hade gärna velat förklara för den stackars mannen att det inte var så illa som det såg ut, men det var i alla fall tillräckligt illa för att det skulle ta minst två dygn innan jag läkt tillräckligt för att kunna prata, så jag lät det vara. Jag vinkade lite försiktigt med ena handen istället men det verkade inte lugnande. Jag hoppades att de inte skulle hinna begrava mig innan jag blivit frisk den här gången. Det tog alltid så lång tid att gräva sig upp igen.”