I de flesta av mina försök till noveller och längre texter är huvudpersonerna alldeles abnormt letargiska (se till exempel jagpersonen i “Jag öppnade dörren och där stod…“). Deras känslomässiga reaktioner i extrema situationer sträcker sig ofta på sin höjd till “jaha, nu dör jag nu igen, inte mycket att göra åt”. Jag undrar lite över vad detta slags berättande säger om mig som person. Sannolikt bara något om att jag har svårt att sätta mig in i andra människors känslor och därför gärna helt bortser från dem för att förenkla det för mig då jag skriver.

Lite kan det dock även ha att göra med mina egna tanke- och känslosätt, med verkliga funderingar i stil med “hm, mitt hjärta slår visst lite fort idag, kanske har jag hjärtcancer; jaja, det är som det är, livet fortsätter väl”. Jag är som en mycket lätthanterlig hypokondriker, får gärna för mig att jag lider av diverse åkommor men söker aldrig läkarvård om jag inte blir riktigt bestämt övertalad. (Är “hjärtcancer” förresten ens en riktig sjukdom..?)