Blodtrycksvärta

“Hon har blivit så smal nu att förlovningsringen glappar, hotar att tappas när hon håller handen med fingrarna nedåt. Hon bär alltför stora tröjor och handen knuten. Naglarna mot handflatan, helt lätt men redo att tryckas mot huden de gånger något gör henne så ont att hon måste göra sig själv lika ont, för en sorts utjämnande effekt. Yttre smärta negerar inre; åtminstone är det vad hon hoppas.

Hon bär något ordlöst inuti, någonting som oavlåtligt brister. Det knäpper och tickar som älvens sista is och det får henne ibland att rista till i sömnen. Vissa nätter försöker hon förgäves bedöva ljudet med främmande hud. Hon vill inbilla sig att det är vad det envetna tickandet önskar, att en avsaknad av beröring skulle vara hela avgrunden inne i henne. Att tiden skall tystna om så bara för en stund.

Att bara få släppa allt. Att få vara ett djur, ett mycket litet människodjur med tunn hud och nattblanka ögon.”

– – – – – – – – –

Återigen har jag glömt hur man somnar. Det blir ofta så, särskilt då jag har något att se fram emot dagen därpå och bör vakna relativt tidigt. Morgondagens se-fram-emot är förstås diverse föreläsningar och poesiuppläsningar på Litteraturfestivalen. Jag kommer att vara så trött, men förhoppningsvis kommer det att vara värt det.

Och apropå något helt annat: på min systers fotoblogg kan du titta på fina bilder: Västansjö