Litteraturfestivalen, ja. Lyckan i att befinna sig i en hel byggnad fylld med människor som faktiskt kan tänkas uppskatta poesi. I andra sammanhang är jag lite svältfödd på umgänge med (poesi)skrivande människor. Att lyssna på föreläsningar och diktuppläsningar, dricka ett glas rödvin, spontant få gratis litteraturtidskrifter, köpa böcker, bevista en skrivworkshop med därav följande roliga textresultat…

En uppgift från den där skrivworkshopen:

“Blunda, föreställ dig en plats. Skriv om ett möte mellan två personer/varelser på denna plats. Fem minuter från och med nu:

“Allt är blått. Himlen koboltblå, havet stålblått och rivande kallt. Måsarna hesar kring ytstenarna. Han snubblar nerför klippstranden, är nära att falla just då han finner henne. Hon ligger på mage mellan två stora stenar, ansiktet mot gruset, nacken böjd i en onaturlig vinkel. Han stannar till. Klockan är inte mycket men solen står redan kvav på himlen och han har inte tid med detta. Portföljen dunsar mot knäet då han böjer sig ned i ett meningslöst försök att se efter om hon lever. Hennes sparvgrå klänning smälter nästan in i färgerna på klippornas lavar. Hon rör sig inte. Givetvis rör hon sig inte. Han reser sig, rättar till kostymen och ser upp mot himlen. Måsarna rör sig som om ingenting hänt, flyktiga. Snart skall även hon vara borta. Han måste gå till kontoret nu, är redan försenad. Han ville bara se om hon var kvar. Kanske spolar vågorna snart ut henne till havs. Han borde inte ha lagt henne så fast mellan klipporna, det hade gått fortare annars. Solen får den ilandspolade tången att lukta ruttnande salt och han hoppas att lukten skall dölja alla spår av vad han gjort. Himlen är blå som silver.”

(Oredigerad text, därav vissa onödiga upprepningar. Och det spontana skrivandet på begränsad tid gjorde handlingen helt oväntad även för mig själv.)