På bussen på väg hem började jag läsa Mare Kandres ”I ett annat land”. I ett stycke av boken hittar barnen en död krabba i tidvattenssanden och så står där meningen ”när vi fattar den stora, röda gripklon förstår vi att den fortfarande spränger av krabbhjärtan, krabbdrömmar och krabbminnen, att den bara stannat, helt flyktigt, som en klocka”. Och någonting brister. Det är en stor gråt och jag vet inte varför. Jag försöker dölja tårarna i jackärmarna men vet ju egentligen att det inte spelar någon roll om främlingar ser mig gråta; det har redan hänt så många gånger förut.

Jag lägger undan boken och lugnar tårarna men hoppas ändå att gråten skall fortsätta att bränna kvar innanför pannbenet ända tills jag nogsamt burit den in i lägenheten och där kan släppa loss alla tårarna igen, i all sin ohörbara åsknad. För att ibland kan man behöva gråta, för sig själv, för allt som är ont, för världens stora obegriplighet, eller bara för en oväntat sorglig mening i en bok.

– – – –

Har du förresten tänkt på vad fina orden nematod och galaxit är? Det finns så många fina ord. Ord som känns behagliga i munnen när de uttalas, ord som låter som melodier, ord som ser vackra ut skrivna, ord som man skrattar åt av oväntan då man hör dem. Orden med vackra betydelser är endast en mycket liten andel av de fina orden.