“Vi vet att vilken dag som helst nu,
vilken timme:
iskanterna reviga av lossning,
vakens kräppappersyta
där ditt ansikte krusas
och rinner undan i solblänket
min spegelbild ler
och det skrämmer mig

du är tjärndjup, du är näckrosstjälk
snärjer handleder och anklar
du drunknar mig:
jag sväljer årets sista ljumma
som en höstglömd svan

men villigt släpper jag ändå
andetag i ditt bröst, greppet om
det de kallar land och stigar”