“Var och en kan darra
bära grundens otrygghet och skälvnad
och djupet, ur vilket allt skall falla:

sakta lagras kartlav över tiden
årsringar målas, tunnpenslade, lena
barkborrens spår, det ohörbara ljudet

av vindlande gångar, kalhyggeskära ytor
som mjuka skaver mot vrestallars grenar
torrgrå fågelträd, resta i förgävna rop

här vilar molnen kvavblå i träden
vi står kupade med höjda, slånblå blickar;
du är tjärndjup, du är näckrosstjälk

du snärjer handleder och anklar
mjukaste, du drunknar mig
och villigt släpper jag mina andetag i ditt bröst”