Jag hittade ett gammalt textdokument med en samling femminuterstexter, eventuellt orsakade av Författarkortleken. Det kan bli förvånansvärt intressanta texter av att försöka “skriva utan att tänka”:

– – –

“I berget ligger han, som sten, kysser mossa och stål med bleka läppar. Målar sig med ljus, sin kropp som en solkatt, spinner i regnet, väntar på något. Om vi visste var han bor skulle vi gräva efter honom, djupt ned i mörkaste, mjukaste jorden, djupt ned i berggrunden, sedimenten och de tunga lagren av minnen. Djupt inne i dig bor han, längst in i magen, som ett foster, som hjärtat som slår så hårt att du inte känner det längre. Som slår så hårt att din bröstkorg blir som bedövad, som slår skräcken ut genom huden. Vinden viner kring klipporna, ett ensamt hus, dina fönster där du går och ser ut. Du vet vad ensamhet är och var den bor, hur man går för att hitta dit. Du känner alla stigar, och din hud vet vatten och vind, det blåser genom dig och vidare nu.”

– – –

“Sandslottsstranden sträcker sig som en evighet längs havskanten. En liten flicka ryms i två barfotaspår och orkar aldrig gå hela sandvägen bort. Hon har byggt ett slott och prytt det med snäckor, skrovliga skal, pärlemorinsidorna dolda ned mot sanden. Hon ristar bokstäver som en vallgrav omkring byggnaden, som besvärjelser. Som ville hon stoppa havet. Som ville hon hindra tiden. Hon skriver varv efter varv i sanden, ord efter ord med ett smalt pekfinger. Bokstav efter bokstav. Det kan börja regna och havet kan nå. Hon har bråttom men skyndar sig inte.”

– – –

“På bryggan står en vas, en bortglömd bukett midsommarblommor. Någon går ned mot vattnet. Någon sitter på bryggan med fötterna i havet. Det doftar salt och sommar. Någon går ut på bryggan, fram mot sin älskade. Den älskade vänder sig om, förvånad, sedan lättad. Någon sätter sig ned bredvid. Någon älskar en som sätter sig ned bredvid i ljumma sommarkvällen. Någon som är älskad av sin älskade lyfter en hand, drar den genom ljusa håret. Andra handen söker efter något i vänstra byxfickan, lyfter något, det glimmar i sensolen.”

– – –

“I gräset ligger en orm, väntar lojt på livet, väntar medan tiden passerar, blad faller till marken, gräs växer med ett knappt hörbart susande, knäppande. Grässtråna skaver vänligt mot ormhud, solljuset krälar över kroppen, lägger sig till vila som skugga i den svagt urskiljbara gropen mellan käkarna, på sidan om munnen. Tungan visslar svagt i luften, smakar på ljuset och timmarna. En spade står lutad mot husväggen och dess skugga faller över gräset. Jord vid grunden, en grop, något sticker upp. Ormen ligger stilla och betraktar, solen går över himlen, sakta.”

– – –

“Vi gifte oss i oktober. Den sista höstsolen glimmade i ringarna och träden böljade som hav i vinden. Stormen kom den natten och har ännu inte slutat. Vi höll varandras händer för att inget annat fanns att hålla, vi kysste varandra under träden medan tunga droppar föll och fastnade i mitt hår. Vi smekte björkarnas stammar med mjuka fingertoppar, ristade livsmärken i barken och såg oss aldrig om. Vinden tog oss med sig och vi har ännu inte stannat. Vi måste fortsätta, älskade, vi måste, som oktobersolen och fortfarande glimmar det svagt i guldet om man ser ringen från en särskild vinkel. Du lyfter handen till avsked, lyfter handen,”

– – –

“Hans klädsel var proper, stilrent perfekt. Hans hår var kammat i mjuka vågor, långt från det yviga burr som i vanliga fall var hans kännemärke. Han stod längst bak i kyrkan. Byggnaden gjorde honom osäker; den var så mycket större än honom och han var inte van vid sådant. Hade han vågat hade han nynnat för sig själv. Någonting, bara. Inget särskilt. Han strök en lock från pannan, solvärmen fick håret att klibba mot huden. Han kände sig diffust malplacerad, eller bara inte riktigt närvarande. Någonstans i hans huvud spelades Dylans “Tambourine Man” och han ansträngde sig för att inte nynna med. Framme vid podiet stod prästen och talade. Det handlade om någon som dött. Varför måste alltid någon ha dött eller fötts för att han skulle komma till kyrkan? Klockan började bli mycket, han kände det på sig.”