Ett av de där förlagen har redan givit mig sitt (väntade) standardsvar. “Vi har granskat och måste tyvärr meddela att vi beslutat att inte anta det till publicering“… och så vidare. Så tre kvar nu som inte har svarat. Men jag tycker om att vänta. För att se fram emot en möjlighet, om än osannolik, är en behaglig form av väntan. Att fortfarande ha denna abstrakta potential att uppnå något som skulle förvåna en. Och jag tycker om att bli förvånad (inom rimliga gränser.)

(Förresten, du som kommenterade ett tidigare inlägg och frågade efter min epostadress: jag svarade i en kommentar till det inlägget strax efter att jag fått frågan, men eftersom detta bloggpubliceringsverktyg envist placerar nya kommentarer ovanför de tidigare, istället för som brukligt nedanför dem, så kanske den inte märkts så tydligt. Men om du fortfarande är intresserad av kontakt så vet du nu att informationen finns där.)